Kirunabilder - foton från en gruvstad i Lappland

I Kyrkoparken, bara en liten bit från kyrkan, ligger Kirunas grundare begravd. Det är LKAB:s förste disponent, Hjalmar Lundbohm. Utöver att se till att gruvdriften startades var det också han som, genom att anlita landets främsta konstnärer och arkitekter, såg till att Kiruna började förvandlas från ödemark till en vacker stad. Det är med andra ord en mycket betydelsefull man, för stadens uppkomst och dess historia, som fått sin sista vila här. 
                                                                             
Ibland stannar jag till ett tag vid hans gravplats och tar en paus i min framfart. Då slår jag mig ned på någon av de stenar som omgärdar graven. Senast det hände var i förrgår:
– Nämen jisses, Herr Lundbohm, hur här ser ut! Kyrkogården, och minneslunden vid krematoriet, är ju tämligen välskötta. Men sådan ordning råder sannerligen inte här!
Kring gravstenen sticker det upp en massa gammalt gräs. På marken ligger glaskross och cigarettfimpar. Där finns också en massa kvistar som fallit ned från träden. Här verkar det inte krattas alls. I varje fall har det inte skett under det senaste året, av alla vissna löv att döma.
Det är Jukkasjärvi församling som svarar för skötseln. Eller, rättare sagt, misskötseln. När det gäller denna speciella gravplats tycker jag att de borde titta till den dagligen. Där ”Kirunas pappa” fått sin sista vila borde det väl alltid vara rent och snyggt?

Baksidan av stenen är också en sorglig syn. För några år sedan blev den vandaliserad. En natt hade ordet "Bög" sprayats dit med svart graffitifärg. Jag ringde församlingshemmet då jag fick syn på det, och lite bättre blev det ju när de ryckte ut med sitt klotterborttagningsmedel. Men inte helt bra. Texten syns fortfarande även om den är grå istället för svart.
– Anledningen till det, Herr Lundbohm, är att Er sten består av poröst material. Det gjorde att färgen trängde sig in och var omöjlig att få bort. Det var i alla fall vad som sades. Men nog är det väl bra märkligt att det inte någonstans, finns någonting, som kan återställa stenen i ursprungsskick? Håller inte Disponenten med om det?

Det är bara när det är barmark som jag stannar till här:
– Det är tråkigt att inte kunna besöka Er året om. Men om vintern går det inte på grund av all snö. Så snöröjning vore verkligen önskvärt på en plats som denna. Tycker inte Ni också det, Herr Lundbohm?                 
För mig är platsen där Kirunas grundare är begravd en rogivande plats, som en liten oas alldeles i närheten av centrum. Dessutom gillar jag ställen som ”känns som mer Kiruna än andra". Det här är ett sånt ställe, och speciellt en dag som denna:
– Det är en synnerligen vacker sommardag, ska Disponenten veta, Solen värmer så skönt och fåglarna sjunger så vackert i träden häromkring. Jag hoppas att Ni kan höra dem nere hos Er.
Men en massa mygg gör att jag inte stannar speciellt länge den här gången:
 – För övrigt har jag inget särskilt att berätta, Det är bara småsaker som att Bolaget gjorde en vinst på 14,8 miljarder i fjol, och att stora delar av staden måste flyttas inom en snar framtid. Nu må Ni ha det så gott till nästa gång jag har vägarna förbi, Herr Lundbohm!

En stor del av sjön är borta nu. Torrlagd. På grund av gruvdriften. Det känns konstigt se förändringen. Det som återstår är bara en massa blottlagd sjöbotten med små vattensamlingar här och där. Till nästa sommar ska LKAB och kommunen ta fram ett förslag på ett landskap som ska anläggas på den gamla sjöbotten. Det har man gjort tidigare också. Det var på 90-talet, då södra änden av sjön tömdes. Och där kan i alla fall inte jag se något speciellt landskap. Det enda jag ser är en massa gräs och vilda växter. Precis såna som man ser på en massa andra ställen i stan.

Det här var nog mitt sista besök vid Luossajärvi. Det känns som om det inte längre finns någon anledning att gå dit, och det som finns kvar av sjön har jag inte så mycket till övers för. Men man kanske kan börja gilla den återstående lilla pölen också? Någon gång i framtiden?

Här är några bilder som minner om det som varit, plus några som jag tog igår.

Det var när jag skulle handla plastpåsar på ICA som jag gjorde upptäckten:
- Nämen, vad är det här?
På en av hyllorna bredvid påsarna stod en massa förpackningar med knäckformar. Och på förpackningarna stod ordet "Karkki". Jag blev faktiskt lite besviken för jag, och säkerligen många med mig, har alltid trott att ordet "karkki" har sitt ursprung i gruvstaden. Men så är alltså inte fallet.
Resten av texten på förpackningen avslöjade att det är finskt, men trots att min mor kom från Finland har jag aldrig hört det ordet. Återstod då att ta reda på vad det egentligen betyder. Knäck eller godis? En sväng in på Googles översättningsverktyg visade att det är det sistnämnda.
Tro nu inte att jag inte jag fick något godis som liten bara för att min mamma aldrig sade "karkki". Då sånt kom på tal använde hon sig av uttrycket "karra", vilket nog är det rätta "kirunesiska" ordet för såna saker.

På tal om "kirunesiskan" så såg jag något ovanligt härom dagen - en hare. Det är i och för sig inget konstigt med en sån, men den här hade bakåtstrukna öron och blängde ilsket på mig. Den verkade faktiskt vara på rejält dåligt humör, eller på "finnkurri", som vi säger här uppe!

Mitt under pågående föreställning kom beskedet att Edit Pålsen slutar som allsångsledare på Kirunafestivalen. Enligt Edith beror det på en svårartad ischias. Denna sjukdom slog olyckligtvis till uppe på scenen, där hon drabbades av ett anfall som var så rejält att hon inte kunde stå upprätt. Men har hon verkligen ischias? Eller är det kanske frågan om något helt annat?

Det var 2009 som Edith Pålsen från Uppsala dök upp på Kirunafestivalen för första gången. Sedan dess har hon varje sommar återkommit som allsångsledare tillsammans med sitt Svänggäng. Vi är många som blivit mycket förtjusta i Edith och hon har blivit mycket förtjust i Kiruna. Därför har hon även besökt gruvstaden vid några andra tillfällen. Bland annat har hon hållit i trådarna för en allsång under Snöfestivalen 2011. Men nu är det alltså slut på hennes framträdanden.
Förutom att sjunga som en gudinna är Edith också mycket teatraliskt begåvad. Det gör att man kan ifrågasätta ischiasanfallet på scenen. På hennes Facebooksida har man kunnat läsa att hon är intresserad av karlar. Detta visade sig under allsången, då hon vilt och ohämmat började kurtisera med en man i publiken. En annan sak som stärker misstankarna om att allt inte står rätt till, är att det finns recept på både rulltårta och drömmar i hennes allsångshäfte. Och att vägen till mannens hjärta går genom magen vet ju alla. Så hon kanske har tänkt husera med bakplåtarna i den manlige allsångsbesökarens kök i sommar? Vilket inte är helt otroligt eftersom hon, i tidigare nämnda sociala nätverk, gett tips på hur krukväxterna håller sig friska då man reser hemifrån i några veckor.
På tal om frisk, kan det faktiskt vara så att Edith Pålsen gjorde sken av att vara mycket friskare än vad hon  egentligen är. För visst är det konstigt att hon, med tanke på att hon är 65 år, blivit längre än vad hon var då hon besökte Kiruna för första gången? Och när hon tackade för sig efter avslutad allsång kunde alla se att hon drabbats av ett mycket kraftigt håravfall.

Vi får verkligen hoppas att det är kärlek och inte sjukdom som drabbat Edith. Hur som helst så kommer jag att sakna henne och hennes allsång nästa år. Men vem vet? Hon borde ju ha kontakter i artistbranschen, så förhoppningsvis kan hon se till att ordna så att någon annan tar över allsången. Det har varit ett väldigt trevligt inslag, och att det finns många Kirunabor som gillar att sjunga tillsammans med andra råder det ingen tvekan om.

Här är några bilder från Allsång med Edith. Dessutom har jag fyllt på albumet "Kirunafestivalen 2012" med foton från festivalens sista dag. Det hittar du bland mina evenemangsbilder.